Jag är en människa som tror på snäll träning som ger långvarigt resultat, jämfört med de metoder som är grymmare mot djur, men ger snabba resultat, precis som så många andra. Att träna en häst, eller vilket djur som helst, handlar om tillit och respekt, från båda parter. Du kan inte behandla en häst hur som helst, och förvänta dig att den behandlar dig med respekt tillbaka, så funkar det inte.

 

Jag var med om en riktig skräckupplevelse för någon vecka sen, en tränare som jobbat på island skulle komma och provrida de 4 hästar som vi medryttartjejer tar hand om, för att hjälpa oss att komma vidare med vår träning, hur vi ska kunna bearbeta problemen som vi kan tänkas ha helt enkelt. Riktigt så blev det inte.

 

Vi 4 var helt paffa när vi såg hur hon behandlade "våra" hästar, jag blev rent ut sagt förbannad när jag såg att hon slet i deras munnar och drämde till dom hårt med spöet av ingen anledning. När hon till sist satt upp på Svea var jag livrädd för vad som skulle hända, med all rätt. Att se den här människan, som för övrigt var alldels för stor för lilla Svea som itne är direkt viktbärande,sitta upp på min häst, drämma till henne med spöt så att hon rusar iväg som skjuten ur en kanon, och sen rycka henne in munnen så att hon börjar stegra. 5 minuter håller hon på så, sen hoppar hon av, och jag tänker "tack gode gud, hon slutade", men nej då. Då börjar hon istället jag Svea med ett ridspö och slå till henne hårt hela, hela tiden för att hon ska "flytta på rumpan". Sen bytar hon och slår henne på bogen, "för man ska kunna flytta framdelen också". Sen släpper hon tyglarna en kvart senare, slänger över dom till mig och säger "du har mycket att jobba med. Hon är värdelös och kommer inte kunna bli en tävlingshäst".  Sen tog hon nästa häst, som då var nervvraket Teitur, och fortsatte med sin behandling på honom.

 

Nu i efterhand ångrar jag att jag inte gick därifrån. Att jag inte sa till henne att det inte var okej. Men jag fick min revansch dagen efter, på ovalbanan. Svea gick sämre än någonsin, och var livrädd för spöet och lät mig inte ens hoppa i sadeln för hon var så rädd att jag skulle slå till henne på baken. Väl uppe efter mycket om och men, gick hon tillslut framåt. Jag valde att rida med hackamore, eftersom munnen var sårig från dagen innan, och till sist, efter en timmes uppvärmning var det vår tur att rida för den här "tränaren". Jag visade upp hennes gångarter, och hon skulle sätta poäng på dom. När vi ridit klart hela töltprogrammet, fyrgångsprogrammet och dessutom stilat lite med att visa olika tempon av tölt skrittade vi fram till henne där hon stod och gapade och såg förvånad ut. Hon sa dagen innan att vi skulle vänja oss vid 3:or och 4:or i poängen, för svea "var ju så dålig", men på våra poäng var det ju mellan 4.5 och 6.5 Jag såg ner på henne och sa "inte helt värdelös alltså?" och red därifrån, nöjdare än någonsin.

 

Jag tycker det är hemskt både för hästarna och deras ägare